21 juli 2014
Låt rynkorna få komma med munterhet och skratt...
Undrar varför det är så viktigt att se yngre ut än vi är, all reklam som vi matas med går ut på att vi ska se yngre ut, Varför duger det inte med att se så bra ut som vi själva vill, precis i den åldern vi befinner oss i just nu. Varför ska alla ändras i utseende och klädstil...
Jag har lyckan att ha en härlig människa vid min sida i vått o torrt, han är min kärlek i livet och vi har vuxit ihop i över 30 år, jag var 17 år och han ett år äldre när vi förlovade oss, våra kroppar var unga, håret rufsigt och ögonen glittrade vi var vilda och kära. Under åren som gått har kärleken bara vuxit sig starkare samtidigt som våra kroppar ändrat fason, vi brukar ligga o titta på varandra förundras över hur vi är precis lika dana som vi alltid har varit fast lite äldre, hår som kommer och hår som går, hår som blivit grånat och väldigt charmigt, eller skrattrynkorna som blivit djupare, några extra volanger runt magen. Vad gör väl det, när vi är fortfarande unga i sinnet. Känner tacksamhet över att det är livet självt som satt sina spår hos oss båda, det är inget vi vill släta över eller sudda ut, bara omfamna, det är ju så vackert att få se en annan själ leva sitt liv.
Nä jag säger som jag brukar..Om vi skulle ta och hångla upp livet lite/ kram Kickan Lovelia
28 april 2014
Om vi gör det vi brinner för någon gång under vårat dygn
på arbetet,eller på vår lediga tid. Så kan vi om vi tillåter oss få
känna Lust, Passion ,Glädje... tre superviktiga ord om ni frågar mig..
Som är så lätta att glömma bort i vår alltmer stressade vardag.
Vill du känna dig hög på livet?fundera en stund på vad du brinner för
när du kommit på det skriver du ner det, sen skrider du till handling,
sätt igång med något som du känner att du verkligen vill göra,
skjut inte upp det på framtiden utan gör det i dag..
framtiden vet vi ju ingenting om,det räcker så bra att få
vara hög på livet i dag just nu...
önskar er all en dag full av glädje och inspiration Kickan Lovelia
16 april 2014
En underbar människa har somnat in en kär vän som har funnits i mitt liv sen jag föddes, som har delat med sig av sin värme, kärlek och sina underbara minnen och allt annat. Hon sa alltid till min mamma vi delar på Kickan du o jag och så fick det bli, hon har alltid varit en extra mamma för mig, min underbara moster med sina persikomjuka kinder och sitt vita hår och sina solglasögon, alltid redo med en kram en fika en matbit, varje vecka har vi sets vi har rullat hår, delat hemligheter och nyheter vi har delat det vi kan i livet moster, mamma och jag. Mamma o moster satt nästan i hop som vi brukade vi säga, dom två delar något som jag önskar att alla människor skulle få känna en innerlig vänskap byggd på ren kärlek, hon var sjuk i kroppen och gammal sa hon men inuti kände hon sig så ung, vi kunde skratta tillsamman så tårarna rann vi kunde gråta likaså. Hon älskade livet och hade fortfarande mycket som hon ville vara med och få uppleva, alla nya små liv som hon ville följa lite på vägen, alla barn var hennes riktiga glädjekälla, men hon kände länge att kroppen inte ville det samma som hon, nu är hon äntligen fri från sina smärtor, det är vad jag intalar mig när sorgen helt tar över, dagarna går och skratt och tårar blandas jag känner stor tacksamhet att hon funnits så nära i mitt liv, nu finns hon i alla minnen, i luften vi andas i vårvindarna som rufsar om håret och i fåglarnas sång och jag säger som hon själv brukar säga, nån gång möts vi alla igen...
Kom ihåg att vara rädda om varandra vår kramar till er alla
20 februari 2014
Livsrehabilitering
Vecka 14 kör jag i gång med mina nya grupper i
"Livsrehabilitering för sjukskrivna" men även för dig som lever med långvarig värk eller smärta, utbränd och arbetar ändå, vi kommer att samtala och göra olika övningar i personlig utveckling och mindfulness som kan vara till hjälp för att kunna komma vidare i livet när man känner sig lite vilsen och inte riktigt vet vad man vill eller vad man kan.
Det kommer att bli två grupper, och vi träffas tisdagar eller onsdagar
2 1/2 tim vid 6 tillfällen här hos mig på Högstensgatan 12.
med start den 2/4
Kostnad 150:- tillfälle, (fika och material ingår)
Känner du att det här kanske är något för dig så är du varmt välkommen att höra av dig till mig här eller så når du mig Kickan på 0735080057 så får du veta mera.
"Livsrehabilitering för sjukskrivna" men även för dig som lever med långvarig värk eller smärta, utbränd och arbetar ändå, vi kommer att samtala och göra olika övningar i personlig utveckling och mindfulness som kan vara till hjälp för att kunna komma vidare i livet när man känner sig lite vilsen och inte riktigt vet vad man vill eller vad man kan.
Det kommer att bli två grupper, och vi träffas tisdagar eller onsdagar
2 1/2 tim vid 6 tillfällen här hos mig på Högstensgatan 12.
med start den 2/4
Kostnad 150:- tillfälle, (fika och material ingår)
Känner du att det här kanske är något för dig så är du varmt välkommen att höra av dig till mig här eller så når du mig Kickan på 0735080057 så får du veta mera.
13 februari 2014
Om vi sprider oss i vinden...
Jag tror att vi kan bli det på många olika vis, men framför allt tror jag att det händer när vi väl kommit i god jord när vi spricker upp och ser solens strålar, när vi känner värmen omkring oss, när vi börjar gro och växa som vi vill, i den takt vi vill, hur vi vill och helt utan giftiga medel som annars gärna tillsätts av olika orsaker.
Jag tror att om vi bara tillåts att även få vara små och lite veka, känsliga men också envisa, så strävar vi uppåt, neråt, åt sidan och växer oss starkare för varje blad, om vi bara vattnades med kärlek, om det fanns tålamod att vänta och se hur fantastiska och olika vi alla är så skulle vi inte knipsas av direkt vid knölarna, vi skulle inte bli uppbundna och stympade. Vi skulle inte bli bortrensade.Vi skulle låta flera stjälkar växa ut och vi skulle frodas, vi skulle växa oss starka för att klara väder och vind, vi skulle kanske vissna lite ibland, bara för att ta tillvara på all näring vi så väl behöver för att kunna komma igen, för att kunna skjuta nya skott. Om vi alla bara fick chansen att växa oss starka utan yttre påverkan, bara växa i full frihet,låta stjälkar, blad och knoppar sakta utvecklas. Skulle vi få den möjligheten skulle vi alla kunna blomma, om och om igen och dela med oss av våran blomsterprakt som skulle vara helt fantastisk, vi skulle växa in i varandra och ge varandra styrka att klara kallare och svårare klimat. Vi skulle dofta helt ljuvligt och vi skulle sprida oss för vinden i hela universum....kram Kickan Lovelia
29 januari 2014
om att bygga hus och bygga liv...
Tänker på hur kul jag tycker det är att titta på gamla hus och hur dom är byggda, vilka material som används, när jag var liten så fick jag hänga med pappa när han rev hus hos andra, där han tog reda på virket för att sen kunna återanvända det någon annan stans. Jag älskar än i dag lukten av sågspån och trä.
Mor o Far min byggde helt själva också ett fint sommar ställe i en by utanför Ludvika, där jag kunde vara med o plocka bland brädor o spik, timret till den stugan fick dom när dom rev ett stort timmerhus utanför Grängesberg, där vi ungar fick vara med, det var många timmars jobb innan dom kunde börja bygga, det var också väldigt tungt och släpa dom stora stockarna en o en, som även skulle upp på taket.
Bonden som bodde nedan för va mycket imponerad av mina då unga föräldrar som gjorde allt själva, han tyckte det var roligt att följa deras bygge och berömde dom ofta, (men erbjöd sig aldrig att hjälpa till;) jag kommer i håg att när taket väl var på plats, så fick jag också komma upp o sitta där och titta liten som jag var. När stugan väl stod klar med sin öppna spis och sitt lilla kök med sitt inbyggda hörnskåp, sydde mamma kuddar, gardiner och målade möblerna lindbloms gröna klädde om stolar fixade myset och pappa målade en fin kurbits på hela spegeldörren. Och så visslade dom alltid, alltid båda två. Vilken härlig tid det var, barfota i gräset, mina bröder byggde kojor i skogen och metade, jag hittade en kompis och vi sprang i kohagen, satt på den gamla mjölkpallen nere vid vägen och käkade smultron och hoppades att vi skulle få rida på fjordingen i hagen.
Och så var det snälla bonden som skickade med mig mjölk hem i en kruka, när jag sprang där och var nyfiken.
Varje gång vi svängde upp till stugan fick jag hoppa upp i pappas knä och "köra bilen" eller ratta bilen för det va så det va, och varje gång sa far min akta stenen och jag styrde såklart rakt på den varje gång, tur att den va rätt platt och låg fast i gruset.
Senare så sålde vi stugan och det blev till att bygga en ny närmare vattnet, med utedass och kamin det viktigaste, då var vi äldre och mina bröder fick bygga, i den stugan finns det många dörrar i väggarna kan jag säga, undrar hur många brädor mamma burit genom åren, jag o mamma målade och tapetserade, i hiskeliga färger, tycker jag i dag men då var det snyggt, det blev inbyggda våningssängar och gasolspis och ett litet bord med stolar. Och det bästa av allt, bara några meter ner till sjön och båten, där mamma hade en tam fisk som hon matade, skogen och naturen precis utanför dörren och ville vi kunde vi gå efter sjökanten några uddar bort så låg mormor och morfars lilla gula smultronställe, fullt av vackra blommor som dom pysslade om.
Mormor och morfar har också byggt sina hus, först hade dom det lilla huset i Gräsberg på 1rok, mamma och hennes syskon var 8 till antalet, huset blev lite litet och dom bygge ett större lite närmare stan, ett hus som min moster senare köpte och numera huserar min bror och hans fru i det.
Underbart när husen får nytt liv i olika generationer.
Så byggdes det en stuga till pappa ville ha ett eget ställe hos våran farmor, i Sunnanhed utanför Rättvik, I början sov vi som alltid hos farmor i kammaren, i en utdragssoffa, hon bodde på bottenvåningen och min faster med familj på övervåningen, men alla åt nere hos farmor som nästan jämt tycktes finnas i köket eller i ladugården. Min farmor var en liten gumma med mörkt hår ner till rumpan som hon flätade och gjorde en knut av på huvudet, hon skrattade jämt. Där kunde man leka med smågrisar, borsta stora suggorna, bada varje dag, tjyvåka moppe och köra lite bil över skogen. Pappa och hans syskon var sju i antal och alla har byggt stugor eller bor runt om på samma väg, många kusiner och släktingar har vuxit upp och fått ta del av att allt det härliga vanliga som att gå ner och att tvätta sig i sjön på kvällarna, fiska, härliga midsomrar och dans på lövad bana något som vi barn alltid fick följa med på.
Min faster som var frisör klippte folk hemma, jag och min kusin brukade låna lite grejer och fixa till varandra i håret, när det var fest så brukade min faster måla en liten brun prick på kinden "snyggt" skulle det va, själv är jag full i bruna prickar även några i ansiktet, jag trodde att hon också ville ha leverfläckar lika som mig....
Oj nu kommer jag bort från bygget känner jag, minnen tar över.
Pappas stuga är den stuga jag och mina bröder har tillsammans i dag, där har det burits virke och målats och murats, vi har alla varit med och gjort någonting på stugan, men det som känns roligast i dag när inte pappa finns i livet längre är att det finns kvar, det han har byggt med sina händer, allt han format precis som han ville ha det, den öppna spisen som vi kan värma oss med inne, går även att grilla i ute på altanen. Han gillade det enkla, utan för mycket krusiduller, något som vi ofta pratade om där är vi så lika, vi pratade färger och former olika hantverk och målning, pappas syskon målade också tavlor och gillade att bygga, hur man bygger och olika material kommer nog alltid att intressera mig känns det som.
I min familj har vi alltid byggt, rivit eller fixat målat o tapetserat, så det är ju inte så konstigt att jag och mina syskon gillar att tillverka saker eller att renovera och göra om.
Det har ju liksom bara kommit till oss.../Kickan Lovelia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)