En underbar människa har somnat in en kär vän som har funnits i mitt liv sen jag föddes, som har delat med sig av sin värme, kärlek och sina underbara minnen och allt annat. Hon sa alltid till min mamma vi delar på Kickan du o jag och så fick det bli, hon har alltid varit en extra mamma för mig, min underbara moster med sina persikomjuka kinder och sitt vita hår och sina solglasögon, alltid redo med en kram en fika en matbit, varje vecka har vi sets vi har rullat hår, delat hemligheter och nyheter vi har delat det vi kan i livet moster, mamma och jag. Mamma o moster satt nästan i hop som vi brukade vi säga, dom två delar något som jag önskar att alla människor skulle få känna en innerlig vänskap byggd på ren kärlek, hon var sjuk i kroppen och gammal sa hon men inuti kände hon sig så ung, vi kunde skratta tillsamman så tårarna rann vi kunde gråta likaså. Hon älskade livet och hade fortfarande mycket som hon ville vara med och få uppleva, alla nya små liv som hon ville följa lite på vägen, alla barn var hennes riktiga glädjekälla, men hon kände länge att kroppen inte ville det samma som hon, nu är hon äntligen fri från sina smärtor, det är vad jag intalar mig när sorgen helt tar över, dagarna går och skratt och tårar blandas jag känner stor tacksamhet att hon funnits så nära i mitt liv, nu finns hon i alla minnen, i luften vi andas i vårvindarna som rufsar om håret och i fåglarnas sång och jag säger som hon själv brukar säga, nån gång möts vi alla igen...
Kom ihåg att vara rädda om varandra vår kramar till er alla
